Stenarna glöder. Det lyser rostrött och honungsgult från klipporna. I ravinerna skimrar det av askgrått , blandat med saffran, umbra och rosa. Wadi Musa 
är ett otillgängligt bergsmassiv i södra Jordanien. Här gömmer sig något som kunde ha varit en hägring, men som är verkligt nog. Petra är staden som höggs ut ur, eller in i, klipporna. Den 40 meter höga och 28 meter breda skattkammaren, al-Khasnah, ligger djupt inhuggen i berget, väl skyddad mot vindarnas nedslipning. Vägen dit går genom en mörk klyfta, fyra meter bred och trettio meter djup. 
Detta är den äldsta av Petras många klippbyggnader, anser arkeologerna. Den har klara grekiska förebilder, kanske var arkitekterna greker. Petras egna byggmästare och hantverkare har satt sina spår på de många fasaderna, men inte i detta urgamla byggnadsverk. Gåtfullt stirrar byggnaden mot den moderna tidens människor, som har svårt att förstå vad skattkammaren kan ha dolt. Mest sannolikt ett tempel, för utanför den innersta kammaren, "det allra heligaste", ligger en bassäng som kan tyda på rituella reningar.  

Ännu större än al-Khasnah är al-Deir, klostret. Det tar en halvtimme att klättra upp från dalen till bergshöjden som gömmer denna byggnad. Fasaden är 40 meter hög och 47 meter bred. En tvåvåningsbuss skulle lätt ha kommit in genom den enorma dörren. Byggnadens linjer är enkla, starka och massiva. Starka som öknen, och som det ökenfolk som satte sin prägel på Petra, nabatéerna.

Fotogalleri

Syrien & Jordanien

De första kända invånarna här var edomiterna. De lär ha vägrat att låta Moses och Israels folk passera, vilket ledde till en långvarig och bitter fiendskap mellan judar och edomiter. Omkring år 1000 f Kr förde den legendariske kung David krig mot edomiterna. Då Jerusalem föll år 587 f Kr bosatte sig edomiterna i det förlovade landet, och därmed var det dukat för en ny uppgörelse då judarna kom tillbaka från sin exil i Babylonien. Men det måste ha funnits en viktig orsak till de intensiva stridigheterna i öknen, en anledning till att det var så viktigt att ha en stad här att man högg in den i själva berget. Forskarna anser att Petra hade en nyckelplacering i förhållande till handelsvägarna från det inre Arabien. I antik tid hade araberna inte olja, utan andra kostbara och viktiga produkter att sälja. Rökelse och myrra, ett väldoftande ämne av gummiharts och eteriska oljor som användes vid grekiska och romerska religiösa ceremonier. Myrra utvanns av ett träd i Arabien och Östafrika, och betraktades som en extrem lyxvara. Hundratals ton gick upp i rök varje år i de många templen kring Medelhavet. Det var inte edomiterna, utan deras efterföljare nabatéerna som blev vinnare i striden om karavanhandeln. De var ett nomadiskt folk som flyttade till Wadi Musa ca 300 f Kr. Där blev de bofasta och dagens Petra är deras verk. Dromedarryttarna från Petra upprätthöll fred i öknen, så att handeln kunde försiggå ostört. Under kung Aretas III (84-56 f Kr) sträckte sig nabatéerriket ända upp till Damaskus.

Det blev för mycket för romarna, som var i färd med att befästa sitt grepp om länderna öster om Medelhavet. Pompeius sände en expedition som misslyckades, svalt och gav upp ! Nabatéernas rikedom växte. Men den enorma och dyrbara lyximport tog i gengäld hårt på romarnas finanser. Kejsaren August insåg att Kina låg för långt borta, men Arabien kunde erövras, fastslog han. Prokonsuln i Egypten , Aelius Gallus, inledde sitt fälttåg mot Arabien år 25 f Kr. Med 10 000 legionärer och några hundra spejare från Petra begav han sig ut i öknen. Målet var det lyckliga Arabien med sin enorma lyx. Emellertid hade nabatéerna allt att förlora på att rökelsen och myrran kom under romersk kontroll. Sett i det perspektivet var det kanske ingen god idé att använda sig nabatéiska spejare. Expeditionen blev en katastrof !! Den arabiska öknen är en av de mest ogästvänliga platserna på jorden. I Medina måste de soldater som inte hade törstat ihjäl vila upp sig i ett halvår. I södra delen av dagens Saudiarabien lyckades romarna inta två städer. Sedan var det slut. Bara några dagsmarscher från Yemen, drottningen av Sabas land av rökelser och myrra, måste romarnas här ge upp. Rester av hären tog sig tillbaka till Egypten. Ledaren för de nabatéiska vägvisarna, Petras kungs närmaste man, avrättades i Rom. Men Nabatéerna hade uppnått sitt mål; Fortfarande kontrollerade Petra handeln.

Den romerske geografen Strabo beskriver nabatéerna som ett rikt och vänligt folk med få slavar. De åt tillsammans och hade en form av demokrati, rester av nomadtidens rådslag runt bålet. De gick klädda i ländkläde istället för tunika och hade kameler och dromedarer i stället för hästar. I öknen var det livsviktigt att hitta vatten. Nabatéerna högg ut underjordiska cisterner längs ökenvägarna. I Petra byggde man dammar som samlade vatten från vinterregnet. Ett komplicerat system av akvedukter och kanaler ledde vattnet genom berget in till Petra. Systemet var så effektivt att inte ens de företagsamma romarna förbättrade det, då de till slut intog staden. År 106 e Kr dog den siste kungen av Petra, Rabbel II. Då fick den romerske guvernören för de södra områdena i uppgift att inlemma nabatéerna land med romarriket. Petras invånare kunde inte stå emot världens största makt alldeles ensamma. Från och med nu låg Petra administrativt under den romerska provinsen Arabien.

Länge var Petra en rik och lycklig stad. Även om några handelsrutter försvann från staden efter år 100. Men den 19 maj år 363 skakades staden av jordskalv. Halva staden föll samman och den byggdes aldrig upp igen. Beduiner och senare korsfarare kände till staden, muslimerna invaderade den på 600-talet, men då var det inte så mycket att invadera. Så småningom glömdes stenstaden av alla. Inte ens sultanerna i Kairo och Istanbul kände till slut till den. Petra sov sin törnrosasömn medan sanden susade genom gatorna och vinden viskade i ravinerna. Först år 1812 återupptäcktes staden.

Petra var en knutpunkt för flera viktiga handelsvägar under antiken. Varor från Arabien var de viktigaste. Rökelser och myrra användes i stora mängder vid grekiska, romerska och så småningom kristna ceremonier. Dessutom kom kryddor och exotiska varor från det nuvarande Indien och Iran. Alexander den store och hans hellenistiska kungstanke hade skapat starka förbindelser österut. Handelsförbindelserna utnyttjades på ett lysande sätt av Petras nabatéer som också kunde erbjuda beskydd genom sina kamel- och dromedarryttare.

Gravarna byggdes uppifrån och nedåt. Man har hittat bevis för detta i en halvfärdig grav. Sandstenen var förhållandevis 
mjuk och kunde lätt bearbetas av stenhuggarnas borr och mejslar. Spåren efter bearbetningen har analyserats med moderna metoder. Australiska arkeologer har lyckats identifiera 20 olika stenhuggare - från nabatéisk till romersk tid. Det är bara al-Khasnah som inte visar några analysbara spår. Eftersom sandstenen lätt eroderas av vatten och vind, hög man inte ut några detaljer. Till kapitäler och friser använde man istället solid murputs i samma färg som stenen. I al-Khasnah finns det fortfarande stuckatur och listverk som ser helt nytillverkade ut. Flera av gravfasaderna i Petra är också täckta av små hål som visar hur putsen fästes vid stenen. Nabatéerna använde också stuck, både i privata hus och i offentliga byggnader. Den var rikt bemålad i klara färger, som hos romarna.